Jag studiebesökte Mariehamns litteraturdagar tidigare i år. Programmet var i allmänhet intressant, men min absoluta favorit är alltid när författare talar om sig själva och sina verk, och framförallt då de läser högt från sina böcker. Jag är starkt av den åsikten att bra böcker (nästan) alltid går att känna igen på hur behagliga de är att lyssna till. Denna tumregel gäller också för den som skriver: man ska alltid läsa högt det man skrivit, om det är krångligt att uttala är det också krångligt att läsa. I det här fallet lystrade jag till Aris Fioretos, nuvarande professor i estetik på Södertörns högskola, som läste högt ur sin bok Halva solen. Jag var trött, lite luddig av två glas vin och inte alls inspirerad till att följa med det som försiggick på scenen, men Aris lågmälda, välavvägda röst läste upp någonting som jag inte kunda låta bli att uppmärksamma.
Aris läste om sin pappa. Hans död, hans roll i sin sons liv, saknaden då han var borta. Det var inga världsomvälvande motiv, men språket hade en inre glöd och en lyrisk träffsäkerhet som vittnade om en lovande bok. Dessutom hade min morfar gått bort ganska nyligen, så det kändes skönt att få läsa om någon annans sorgeprocess – det visade sig att boken troligtvis var sorgeprocessen. Jag bestämde mig att köpa boken direkt, och fick till och med en liten inskription av herr Fioretos själv.
Halva solen är skriven på ett lite udda sätt. För det första är språket, som jag redan nämnde, markant lyriskt men ändå kortfattat. Man skulle egentligen kunna tala om någon slags prosalyrik, då kapitlen är endast mellan några rader och några sidor långa. Hur man än vill klassa det så är språket behagligt, lättläst och i så passliga små munsbitar att man gärna har boken med i väskan för de där sysslolösa minuterna som brukar samla sig kring bussar, tåg och sommarlov.
Kronologiskt går Aris för det mesta bakåt i tiden, som om han gjorde en arkeologisk utgrävning i sitt eget minne. Han börjar med beskedet som förtäljde att hans pappa hade somnat bort, och hoppar sedan till olika skeden i pappans liv, i ett försök att förstå honom och hur han blivit en sån pappa som han blev. Det är också mycket tankar kring pappans roll i barnens liv, om familje- och nationella band och också lite självbiografi. Resultatet är en så intim och personlig text att man förbluffas över att den inte blivit världsfrånvänd och oförståelig. Som läsare känner man sig nästan avundsjuk på hur ärlig och vidsynt Aris självrannsakan är, hur mycket han verkar veta om sin familjs känsloliv och hur annorlunda det hela känns jämfört med en "vanlig" nordisk familj. För ja, Aris pappa var från Grekland och mamman från Österrike. Här syns inte ett spår av det känslomässiga ställningskrig som pågår i många uppdämda svenska (eller i mitt fall: finlandssvenska) familjer. Ändå lyckas man känna igen sig.
Familjen Fioretos är ändå inte en familj som skulle ge upphov till en sådan "invandrarlitteratur" som man törstar efter i Sverige. Fadern var professor i medicin och författare, familjen betydligt mera välbeställd än genomsnittsinvandraren. Invandringselementet finns med, till och med ganska starkt, men det handlar för en gångs skull inte om ett hårt liv på samhällets utkanter. Halva solen är istället en intelligent och känslig begrundan över de emotionella och psykologiska dimensionerna förknippat med immigration: längtan hem, sökandet efter sin egen identitet, att hamna mellan två stolar. Problem som man inte hinner tänka på om man är lågutbildad och fattig.
Jag har med Halva solen fattat tycke för Fioretos, och kommer definitivt att läsa fler av hans böcker. Han är en av de där personerna som verkar ha tänkt djupt och innerligt på livet och dess sorger och fröjder ända sedan han kunde gå, ett ymnighetshorn av intressanta iakttagelser. Läs!