 |
| Bildkälla: The Daily Telegraph |
Lolita, "boken om pedofili", är en av de där verken som nästlat in sig i mänsklighetens undermedvetna. Vladimir Nabokov har trots allt gett upphov till termen "lolita", en ung flicka på gränsen till – eller i början av – puberteten som trots sitt barnsliga, oskuldsfulla yttre uppvisar en sexuell medvetenhet. Lolitas status som klassiker är omtvistad p.g.a. sina chockerande motiv: pedofili, våldtäkt, incest. Jag är dock av den åsikten att Lolita har haft en så stor inverkan på sin omvärld och kanske också det litterära landskapet att den i nuläge måste betraktas som en klassiker.
Jag valde att läsa den här boken eftersom jag alltid är dragen till klassiska verk, och dessutom planerade jag att själv skriva en liten historia med pedofili som ett inslag. Det var med andra ord nöjesläsning maskerad till research. Jag hade stora förväntningar på boken, och blev inte besviken. Däremot kunde jag inte låta bli att tänka på senast som jag hade stora förväntningar inför en (modernare) klassiker, filmen Casablanca. Det var på samma gång bubbligt komiskt och djupt imponerande att inse hur många scener och repliker från den filmen som har återskapats, återtolkats och parodierats under årens lopp, och äntligen fick jag se källan. Jag tänkte på Casablanca för att jag trodde att Lolita skulle inge samma känsla, men det var precis tvärtom! Jag kan inte erinra en enda sak som skulle vara en tydlig förebild till något annat, även om jag genom något slags kulturell osmos redan visste ungefär hur boken skulle vara.
Nåväl, låt oss gå till själva texten. Lolita handlar om den europeiske intellektuelle Humbert Humbert, en attraktiv, vältalig man med en preferens för unga flickor. Som potentiell förklaring till detta erbjuder HH, bokens berättare, historien om hur han som tolvåring nästan lyckades ha sex med en jämnårig flicka som han var upp över öronen kär i. De blev dock avbrutna och flickan dog i en orelaterad sjukdom inte långt efter, så akten förblev ofullbordad. Jag måste direkt påpeka att denna historia inte behöver vara sann, HH är en uppenbart opålitlig berättare. Dessutom når Humbert slutligen sitt mål, han rekonstruerar hela den förlorade sexscenen, men känner sig inte annorlunda. Humberts åkomma är inte en enkel "orsak och verkan", och Nabokov är känt kritisk mot psykiatri och psykoterapi.
Lolitan i Lolita är just Lolita, eller Dolores Haze som hon heter egentligen. Humbert Humbert inackorderas hos familjen Haze, där han faller för tolvåriga Dolores men attraherar samtidigt singelmamman Charlotte. Han gifter sig med Charlotte för att uppehålla fasaden samtidigt som han kan vara nära styvdottern. Dolores (alltså Lolita) är medveten om Humberts attraktion till henne, uppmuntrar den till och med (enligt den fortsatt lika opålitlige HH), men omständigheterna tvinger HH att förbli nöjd med att dyrka henne på avstånd och i sekundslånga beröringar. Detta förändras i ett nafs när Charlotte hittar Humberts dagbok där hans böjelser står rakt utskrivna. I chock rusar hon ut på gatan och blir överkörd av en passerande bil, vilket ger Humbert fri lejd till den "villiga" Lolita.
Nabokovs största bedrift i Lolita är inte att han tar upp tabubelagda ämnen, främst bland dem pedofili. Det som imponerar mig mest är hans förmåga att göra det till en nästintill naturlig sak. Berättarrösten Humberts förklaringar, argument och beskrivningar är skrivna på ett så övertygande och charmerande språk att man som läsare blir rädd för att pedofilin ska smitta av sig från sidorna. Jag tror att speciellt män upplever denna bok på ett mycket levande sätt: om vi antar att genomsnittsmannen tycker att 18-åringar är den typiska "attraktiva men lite väl unga" tjejen och att tjejer så unga som 15 eller 16 kan ge upphov till sexuella tankar utan moraliska betänkligheter, så lyckas Nabokov stundvis dra ner denna undre gräns till tolv. Det är en sida av en själv som man inte vill bejaka, och däri ligger bokens kraft. Man måste ibland lägga ner boken och se händelserna ur ett annat perspektiv än Humberts, att det faktiskt handlar om sexuella övergrepp på ett barn. Man känner sig lurad till att tänka förbjudna tankar, hur flyktiga och fiktiva de än är, men motvilligt är det bara att konstatera att man kommit så nära inpå Humbert Humbert att det tar en stund att dra sig loss. Och det är lite skrämmande.
Förr trodde man att i naturen fanns fyra krafter: eld, vatten, luft och jord. När man läser Lolita upptäcker man den femte naturkraften, språket. Likt eldsvådor, tsunamin, orkaner och jordbävningar visar Nabokov hur liten människan är inför språkets fruktansvärda makt.